Vi är inte speciella!
Jag började tänka på en sak idag. Vi människor tror alltid att vi är det enda i hela världen som upplever vissa saker och tänker olika saker.
Jag menar att det är så många gånger man suttit och varit ledsen över något som hänt i ens liv, man gråter och tänker att man är ensammast i hela värden och frågar sig själv ; Varför just jag?
Vi tror att vi är det första som är med om den här saken, vi tror är den enda med just det här problemet. Det roliga är att alla människor tänker så här någon gång. Vi är aldrig speciella, vi är aldrig först med att göra något. Allt är redan upplevt och redan testat.
Det känns bra att veta att det är så här när man är ledsen och tänker den där tanken, vi behöver inte känna oss så sjukt hopplösa när vi vet att någon annan varit med om samma sak och antagligen klarat sig igenom det. Men när man märker att det är exakt likadant när det gäller att positivt känns det jobbigare. När jag känner mig speciell, glad och unik märker man att det är många människor som skulle kunna ersätta mig , ta min plats utan större förändring.
Lyckan man upplever tillsammans med en person och alla problem man klarat sig igenom, det är också händelser och upplevelser du aldrig kommer vara först med. Jag känner igen mig i andras förhållanden, deras bråk, deras kärlek, deras lycka, allt det där har jag också upplevt och alla människor kommer uppleva det. Man är aldrig speciell, man är aldrig unik.
Man är alltid en människa i mängden av många andra.
