emmablock

Det här med att tjejer kan göra flera saker samtidigt men inte killar, har jag alltid trott varit en myt. Jag har trott att killarna helt enkelt är för lata och vill ha något att skylla på. Men idag slog det mig att vi tjejer inte tänker på hur många saker vi gör samtidigt, killar kan inte ens lyssna och smsa samtidigt. Idag märkte jag att jag försökte göra förmånga saker samtidigt och det slutade i kaos.

Jag skulle klä av mig mina kläder för att lägga mig i sängen medan jag målade mina naglar, sedan kom jag plötsligt på att jag ville läsa den där boken som låg överst i bok hyllan. Jag stod på ett ben med byxorna nere vid fotlederna, en nagellacksflaska i ena handen och försökte sträcka mig till boken med den andra handen, jag försökte lyfta ner boken med en hand, men det gick inge bra. Boken ramlade ner och jag ville inte ha den i ansikten, så jag tänkte ta en steg bakåt men det gick inge bra när byxorna höll ihop fötterna, jag tappade balansen ramlade baklänges och hällde ut allt nagellack över mig.

Jag började tänka på en sak idag. Vi människor tror alltid att vi är det enda i hela världen som upplever vissa saker och tänker olika saker.

Jag menar att det är så många gånger man suttit och varit ledsen över något som hänt i ens liv, man gråter och tänker att man är ensammast i hela värden och frågar sig själv ; Varför just jag?
Vi tror att vi är det första som är med om den här saken, vi tror är den enda med just det här problemet. Det roliga är att alla människor tänker så här någon gång. Vi är aldrig speciella, vi är aldrig först med att göra något. Allt är redan upplevt och redan testat.

Det känns bra att veta att det är så här när man är ledsen och tänker den där tanken, vi behöver inte känna oss så sjukt hopplösa när vi vet att någon annan varit med om samma sak och antagligen klarat sig igenom det. Men när man märker att det är exakt likadant när det gäller att positivt känns det jobbigare. När jag känner mig speciell, glad och unik märker man att det är många människor som skulle kunna ersätta mig , ta min plats utan större förändring.
Lyckan man upplever tillsammans med en person och alla problem man klarat sig igenom, det är också händelser och upplevelser du aldrig kommer vara först med. Jag känner igen mig i andras förhållanden, deras bråk, deras kärlek, deras lycka, allt det där har jag också upplevt och alla människor kommer uppleva det. Man är aldrig speciell, man är aldrig unik.

Man är alltid en människa i mängden av många andra.

Att vara glad och lycklig är inte samma sak!

Jag vet att jag inte har varit lycklig på senaste tiden, men jag har haft en del glada stunder, vissa händelser eller kommentarer har till och med fått mig att skratta.
Jag är ingen svag människa, jag tål smärta , jag tål svek, jag är van! Det som inte dödar det härdar, är det inte så ?
Jag borde inte må dåligt! Jag borde inte det! Men varför jag jag det isåfall?
Varför sitter jag här ensam hemma , dricker kaffe i mängder, gråter, orkar inte äta eller röra på mig i överhuvudtaget?